Åtskilda

Ensam till slut, borta från sina plågoandar, på väg mot ingenstans alls

Ibland finns de utanför, ibland finns de inuti en, hur vet man att det man ser är detsamma som det som existerar? Plötsligt störs hennes tankar av att någon närmar sig.

När gestalten kommer närmare så uppgår det vem det är, Tina. De möts ansikte mot ansikte. Deras blickar möts och tårar börjar falla. Är Tina en räddare i nöden eller endast där för att bevisa att ännu en horribel illusion skapats? Är hon flickan i tapeten?

De skiljs åt för att aldrig mötas igen, precis på samma som månen försvinner i skymningen vid samma tidpunkt som solen visar sina allra första strålar.

Tina lämnar henne och det representeras av solen som lämnat månen ensam, fast i sin egen bitterhet. Värmen och ljuset försvinner. Solen försvinner – Tina likaså.

Av gruppen Byns (Beka, Yas, Nur, Simone)